Jag har aldrig riktigt sett mig själv som en ”byggare”. Visst, jag har spikat upp en tavla eller skruvat ihop en IKEA-möbel. Men att bygga något från grunden – det har alltid känts som en sån där sak andra människor gör. De som har verktygsbälte och koll på vilken skruv som hör till vad. Inte jag.
Men i sommar hände något. Det började med att jag ville ha en enkel bänk till uteplatsen. En sån där stadig träbänk som ser lite ruff ut, lite lantlig, men som passar perfekt till sena middagar i trädgården. Jag hittade ingen jag riktigt gillade i butikerna. Så jag tänkte: Hur svårt kan det vara?
En hel del, visade det sig. Men också inte alls så svårt som jag trodde.
Jag lånade verktyg från en kompis vid byggfirma Värmdö, sågade snett, mätte fel, började om. Men sakta växte bänken fram. Och något hände inom mig. Det var inte bara bänken som byggdes – det var också min egen känsla av att kunna. Av att våga. Det blev kanske inte det snyggaste jag någonsin sett, men den står där än idag. Och varje gång jag sätter mig på den känner jag en liten stolthet bubbla till inom mig.
Det blev inte bara en bänk till slut. Jag byggde också ett litet planteringsbord, målade om förrådsdörren och lagade den där trasiga trälådan som stått i skymundan i flera år. Och varje gång jag fick använda händerna kändes det som en paus från allt annat. En paus från mobilen, från tankarna som snurrar, från kraven.
Jag har insett att det är det som är grejen med hantverk. Det handlar inte bara om resultatet – även om det är kul att få något användbart i slutändan – utan om vägen dit. Den där känslan av att göra något konkret. Se något ta form. Vara i nuet.
Och kanske är det just därför sommaren är en så bra tid för att upptäcka nya hobbies. Det är som om ljuset och värmen öppnar upp andra sidor av en själv. Sidor som får vila resten av året. Jag visste inte att jag kunde tycka så mycket om att snickra. Men nu vet jag. Och jag vet också att jag kommer vilja göra mer nästa år. Kanske ta ett företagslån, bygga något riktigt stort.
Så nästa sommar kanske det blir en pergola. Eller ett litet växthus. Eller bara en ny bänk, lite bättre gjord. Det spelar egentligen ingen roll. För det viktigaste är att jag upptäckt något nytt – i träet, i sommaren och i mig själv.